Kusin Maries barndoms minnen från Ulfvik

Båtturen till Ruske

Jag vet inte riktigt hur gammal jag var när det här hände, men tror jag kan ha varit nånstans mellan 8-10 år. När morfar skulle lägga nät eller mjärdar ville jag så gärna följa med, men han var inte så förtjust i att barn följde med. Men jag kommer ihåg när jag fick följa med i båten över till affären i Ruske. När morfar la till och vi fick gå en lång stig upp till lanthandeln. När man väl kom fram så var det inte godis som hägra utan jag fick en korvburk och en dricka, Kalle Anka var det på bilden!! Kommer inte ihåg vad morfar köpte, men Trocadero eller Portello till mormor för de älskade hon. Väntade bara på att vi skulle fara tillbaka så jag fick gå in i "värme-huset", tvättstugan och värma min korv och dricka drickan, herre gud va gott. Där satt jag alldeles själv och åt upp all korv och drack. Det var många sådana efterlängtade turer till Ruske och samma inköp varje gång till mig. Jag kommer inte ihåg om att jag fick något besök där jag satt i min ensamhet och njöt. Det var mycket folk på Ulvvik på den tiden, men jag kommer inte ihåg nåt annat än korven och drickan just då! 

Dagen då jag blev rädd för morfar

Ett annat minne som jag har, var när jag blev så rädd för morfar, att jag trodde min sista stund var kommen. Det var när jag trodde att jag hade dränkt honom i sjön. Oj oj vad rädd jag blev och jag har nog aldrig sprungit så fort med mina små ben.
Morfar skulle ut och hämta nät och jag hade väl tjatat mig till att få följa med och jag blev ju så himla glad, för det var inte ofta det hände. Men det här är sista gången jag fick följa med.
Vi knallade nedför stigen, nerför åkern och tillslut var vi framme med båten. Det var tungt att skjuta ut båten i gyttjan och vassen, men till slut satt jag där tillsammans med morfar i båten och var så där tyst som han ville att det skulle vara. Morfar rodde mot mjärdar och nät som skulle tas upp och jag satt  tror jag alldeles tyst, för jag var lite rädd för morfar fastän jag fick följa med i båten, så kan man tycka han var snäll. Det är väl sånt som kallas för respekt.
Hur som helst blev det mycket fisk och den brukade man lägga under "sätet" i fören på båten där den låg i vatten. När vi var klara med morgonens "fångst" bar det iväg till båtplatsen för att lägga till. När vi var framme hoppa jag ur och morfar stod där med baken rätt upp i luften böjd över fisken för att plocka upp den. Morfar hade alltid sin hatt på sig och så även denna gång. Jag ville hjälpa till och tyckte att båten stod för långt ut. Ville ju bara vara snäll mot morfar och dra in båten längre in mot land. Uuups... morfar for på huvudet rakt ner bland fisken och hatten flög i sjön bland vassen.o####&??!!SLJLHJFIH###** (svordomar). Herre gud tänkte jag och vips... sköt jag fort som attan tillbaka båten till ursprungsläget...men följden av detta blev ju att nu for morfar med en salig fart på ÄNDAN i den vattenfyllda båten. Då sprang jag så himla fort, utan att vända mej om och se hur det gick för morfar! Gissa om att pulsen slog fort och jag sprang och grät om vart annat för nu trodde jag att min sista stund var kommen. Oh, så skönt när jag äntligen kom fram till stugan och bara rusade in med tårarna rinnandes. Berättade väl något osammanhängande om vad som hänt och att morfar skulle slå mej som jag trodde för det sista jag minns innan jag sprang var alla svordomar. Mormor och dom tröstade mig så gott det gick. Jag gömde mig bakom nån för snart visste jag att morfar skulle komma. Och var han lika "glad" som sist jag såg honom skulle det inte bli nådigt, det förstod jag. Nu hördes morfars steg utanför dörren. Jag satt absolut vettskrämd och väntade på att han skulle slita upp dörren och fråga: VAR Ä JÄNTA??

Morfar klev in och det blev ett saligt skratt från alla. Där stod han, alldeles blöt, vattnet rann av hans kläder, håret var blött och hatten han som han fick gå i sjön och rädda höll han i ett stadigt grepp.En tyngd lyftes från mitt bröst när morfar stod där och SKRATTADE så mycket han orkade. Sen fick jag en stor kram och en peng. Åh, så lycklig jag var. MORFAR VAR INTE ARG.

Av Marie Faltin f. Kjerf bosatt i Hällefors.