Förr i tiden....

Börjar verkligen inse att man börjar vara lite antik, herre gud, helt plötsligt är det som hände när jag var liten det är länge sen. Inte igår som jag länge tyckt.
Det var någon som sa att kroppen åldras fortare än hjärnan. Med det menas att den ålder vi kroppsligen är i det tror hjärnan inte alls på, utan den försöker hela tiden att få oss att tro att det vi gjorde i 20-års åldern det kan vi också göra i 50-års åldern, vilket får negativa konsekvenser för vår kropp. Har vi tur så gör det bara ont, har vi otur så får vi uppsöka sjukhus med lång sjukskrivning som följd.
Det var nu inte riktigt det jag menade med ovanstående rubrik, har blivit vän med Göran Stenmark, på "fejjan"= nutid, Face book=mer antikt, och han har lagt ut gamla fina bilder på Junsele från förr i tiden. Bilder som väcker slumrande minnen till liv och då insåg jag riktigt att man kommit en bit på väg i åldrandet. Jag kommer ihåg hur det var förr i tiden, förr och förr, men det då ett bra tag sen.
Har scannat in en massa bilder från gamla foton hemifrån, från ändå då "äldre än förr i tiden" och tyckt det var gammalt och vad kul för mina barn och barnbarn att få se. Kan  lika bra visa bilder för dom från när jag var liten, det är ju också från förr i tiden.
Sorry hjärnan, idag lyckades inte ditt spratt, jag kom på dej! Det har väl något med "minnet" att göra förstås. Fjärrminnet och närminnet kom i kontakt med varandra och insåg nog vilken lång distans det var där emellan.
Har varit så inne i allt som för mej är gammalt, så jag har inte tänkt på att det vi , till exempel i vår generation upplevt också är värt att berättas. Våra egna personliga minnen av händelser och upplevelser. Ändå så är jag farmor och de äldre barnbarnen tycker det är kul att se foton och höra hur det var från när jag, gammelmorfar och gammelmormor var liten.